Som jag tidigare skrev firade vi kokoontumisajot med gymnasiepojkarna i Vetil fredags. Vi samlades hemma hos Juha, som har ett underbart hus med en underbart grön gård bredvid Perho å. Killarna dök upp en efter en och vädret var olidligt varmt. Men före vi ens begav oss ner till ån för att ta ett dopp kom vi överens om att 1) ingen simmar ensam under kvällen, 2) ingen hoppar med huvudet före i vattnet och 3) ingen ger sig ut för att ro. Bara för säkerhets skull. Som tur var hade vi en färsk läkare med i gänget, så ifall något skulle hända hade vi kvalificerad första hjälp på plats. Och ifall han skulle misslyckas hade vi också en “fem-före-färdig-präst” med oss som skulle kunna ge den sista smörjelsen ifall om att..

Som tur gick alla bastu- och simturer riktigt bra. Vi satte upp tält, kastade frisbee, spelade boboll och utförde lite trädgårdsarbeten i väldigt varierande väder. Ena stunder regnade och åskade det, nästa ögonblick sken solen över oss. Ibland hände allting på en och samma gång. Smarta som vi är kom vi på att klä av oss alla kläder då vi spelade boboll, för då råkade det regna ganska mycket. Jag kan inte ens föreställa mig hur det såg ut från Juhas frus synvinkel (eller någon av grannarna i sommarstugorna bredvid). 7 män i 30-årsåldern som nakna spelar boboll i en grässluttning i ösregnet. Tyvärr hade jag inte kameran runt halsen då det regnade, så jag kan inte förse er med bildmaterial.

Alla bastu- och simturer slutade som sagt väl. Men bobollen tog vi ganska allvarligt. Lekfulla tävlingar är för barn – här är det blodigt allvar som gäller. Vår läkare, Antti, har slagit och springer  mot det andra boet, där jag står. Bollen kommer farande mot mig och jag tar ett steg framåt för att fånga den, varpå Antti springer rakt in i mig. Vad som egentligen hänt är lite oklart, men det kändes relativt ofarligt. Efteråt ojar sig Antti dock över sitt vänstra ben, som har en tydlig utbuktning under yttre sidan av knäet. Efter en stund konstaterar han att det är dags att ringa 112. Han säger att han fått en “lapiollinen fellaatio” eller något annat konstigt. Efter en stund inser vi att vi ringt till nödnumret, en ambulans är på väg men att ingen har en tråd på kroppen.

Ambulanspersonalen tror att han har brutit benet, men Antti är inte riktigt säker. De kör honom ändå till Kokkola, vars röntgenavdelning är stängd. Då blir det Tammerfors istället, vilket logistiskt sett verkar det vara en konstig lösning. Det kan hända att valdes för att Antti bor där. Men röntgenbilderna förtäljer inget, varpå magnetröntgen bokas. Kirurgerna på plats under söndagen säger att de aldrig sett något liknande, men knäortopeden säger på måndag att han på sju år sett två fall av detta. Anttis vadben har hoppat ur led vid knäet. Försök att trycka in det igen misslyckas, så idag har Antti opererats. Jag har ännu inte hört hur det har gått, men vi hoppas på det bästa.

Nästa gång vi samlas borde vi kanske komma ihåg Dorvelinas kommentar: “Ni får väl börja inse att ni inte är 17 längre…”