Världsaltet bjuder mig på lite bad karma det här året igen. Jag tror det är tredje eller fjärde året i rad då jag inte kan delta i fastlaskiainen pga. jobb. Och varje år har fastlagstisdagen smygit sig på så plötsligt att jag inte hunnit byta jobbtur med någon.

Ifjol kände jag ingen större sorg över det här, men i år kryper vemodet över mig. Det sista studieåret (får man hoppas!) och ingen fastlaskiainen. Som det sägs: det finns alltid omtent, men ingen omfest. En sista chans att i halare (overall) åka ner för backen tillsammans med studiekamrater, att dricka minttukakao vid Fiskstranden och sedan fortsätta denna dekadenta fest på krogen.

Men nej. Jag jobbar.

Guldkanten på det hela är att jag troligtvis kommer att vara en hel del piggare i morgon än de flesta fastlagsdeltagarna.