I söndags då jag och Dorvelina körde tillbaka till Vasa från Nedervetil lyssnade vi på musik i bilen. Igen började jag tänka på basistens olyckliga roll i musiksammanhang. Jag menar… vem lägger någonsin märke till basisten?

Soloinstrument och vokalister levererar ofta huvudtemat i musiken. Lyssnarens öron fastnar ofta automatiskt vid de melodiska slingorna. Men basen och trummorna ligger bara bakom som kompinstrument.

Ifall lyssnaren lägger märke till vad basisten gör är om han är dålig eller spelar fel. Då hörs det genast. I andra fall finns basen bara där med sina låga, brummande toner.

En av skivorna vi lyssnade på i bilen på väg ner var Jason Mraz – We sing. We dance. We steal things. Hans basist är en av dem som skapar ett lyckat groove med att leka med pauser. Hans kompslingor bildar inte bara en jämn matta man inte noterar. Genom att använda rytmiska pauser reagerar örat bättre på vad som sker i bakgrunden och kompet låter mycket mera levande. Me like. Det är trevligt att lyssna till, men med T F-stars spelade vi I’m Yours på en fest, och fastän det låter bra betyder inte att det är roligt att spela. Ofta är det den raka motsatsen. En musikstil eller låt som är rolig att spela är inte så rolig att lyssna på, men det som är trevligt för örat är inte alltid så kul för den som spelar. Och det rytmiska, funkiga kompet går ju inte att tillämpa i alla musikstilar. Ett funkigt basgroove kan vara lite malplacerat i en Dimmu Borgir-låt, men för Mraz fungerar det suveränt!

Jag är den gitarristen som inte var tillräckligt bra och då det plötsligt behövdes en basist var det jag som nappade på jobbet. Och jag trivs. Men ändå inte. Men ändå trivs jag. Basen är inte ett instrument man lika ofta “sitter och lirar” på hemma, eftersom det är ett kompinstrument. Det finns förstås de som gör det, och de är ofta grymta bra basister. Så kanske jag borde släppa mina fördomar och radera alla stereotypa tankesätt jag har och spela mera.